Det är inte så mycket uppseendeväckande nu, det flyter på med jobben, och jag tar det lugnt och njuter hemmets frid under luftvärmepumpens sköna värmande strålar. Det är lugnt här uppe i vår lilla by nu när vägen är glashal. Husse sandade lite längst upp i kurvan, ifall Bonden mitt i byn kommer som ett jehu och ska till sin stuga.

Appropå grus, så fick Matte grus till kyrkogården, så dom tomma sandlådorna kunde fyllas. Nittsjö Göran tog med sig från Rättvik när han skulle upp och jobba i kyrkan. Denna gång blev det så grovt så hon inte kan använda sandspridaren för grusning. Det bara fastnar. Det är skottkärra och skyffel igen som på den gamla goda tiden.

Än är det mycket snö på kyrkogården. Det är bara dom högsta gravvårdarna som sticker upp ur snön.       

Matte håller på hemma och sätter frön som skall bli diverse växter och grönsaker att plantera ut. Husse skaffade passande verktyg för ändamålet på BeCa i Rättvik.

Nittsjö Göran höll på i kyrkan med knäfallet. Det skall sättas dit nytt tyg eftersom det gamla är utnött av tidernas tänder eller knän rättare sagt! Tanken var att trästommen samtidigt skulle göras löstagbar så att det skulle bli bättre plats vid begravningar. När det är kremation och begravningsgästerna skall ta ett sista farväl genom att gå fram lämna sin handblomma, går det inte att i Bingsjö gå runt kístan, utan alla får gå fram och vända åter.

Men det gick inte att göra sådana förbättringar eftersom det är för stabilt gjort underarbete och sedan har statistiken stor betydelse om det är nödvändigt. Skönt att Finnmarksborna är ett sunt släkte.

Matte var upp med tyget till Hôtel Lerdalshöjden åt en sömmerska, som skulle klä om knäfallet i alla dess vinklar och vrår.

Vilken utsikt det är uppe ifrån ner mot Samhället och till Hjortgårdshållet!

När Husse spelade på sjukhemmen i Rättvik så hade hans kompis, poliskommissarie Holger på Enåbacken, lämnat de jordiska. Hans stol var tom. Tragiskt, han sjöng med i musiken av liv och lust. Allt ändrar sig så snabbt.