Igår när Husse och Matte var i Boda och jobbade blev det brandutryckning och bilarna for i full fart till ett bostadshus i Södra Silverberg där det börjat brinna, när ägarna var och handlade.

Brandchefen lyckades rädda två katter ur lågornas rov. Vad jag känner mig lycklig att veta att kommunen har en så djurvänlig brandchef.

Diakonin började idag och hade sin första träff i Boda Prästgård. Matte storstädade på övervåningen och Nittsjö Göran satte upp hyllkonsoller i källaren, så all bråte kommer upp från golvet.

Idag var det åter den stora snöskottardagen. Först i Bingsjö på kyrkogården och sedan på Dådrans kyrkogård och vid kapellet där. Husse skulle spela på vårdhemmen i Rättvik på eftermiddagen, men måste först åka runt Boda Prästgård för att duscha och byta kläder. I Prästgården höll Silvia på med Kyrkis, där var det mammor som varit med barn. Ett av barnen blev jätteglad när Husse kom, han pekade direkt på pianot, för att Husse skulle gå dit och spela. Men Husse behövde duscha av sig all snöskottarvärme först innan han kände sig rumsren.

Så småningom åkte Matte och Husse ner till Rättvik. Matte hade andra tider att passa och Husse anlände till Prästskogen vid 13-tiden. Barbro, Karin och Gudrun hjälper alltid de boende att komma till samlingssalen, personalen är så få och har inte tid att springa överallt för att hämta folk. Då kommer denna Triss i Damer väl till pass. Gudrun hjälper en av de boende.

Efter andakten brukar Karin, Barbro och Gudrun turas om med att ha fika med sig. En välkommen trivselstund mellan andakterna.

Rudman låter sig också väl smaka. Gudrun brukar alltid ha med sig en färsk sockerkaka, som nästan är ugnsvarm. Tidigare var hennes make, Lennart också med på dessa andakter, men krämporna har tyvärr omöjliggjort detta numera.

På Enådal var det ett oknitt fruntimmer som tagit sig in dit och lagt beslag på tidningsrummet. Hon verkade totalt speedad. Så fort Husse satte igång med att spela for hon in i samlingssalen som en oljad blixt och började hoppa och skutta och sjunga. Det såg mera ut som cirkushäst i en manege med det illröda håret svängade i takt än en körsångerska. En av de boende tystade ner "artisten" med respektingivande röst och tyngd. Då blev hon spakare men tyckte samtidigt att hon måste få glädjas i musiken. "Men det är fler som vill höra", sade den andra kvinnan med pondus. Så småningom avlägsnade sig den inkräktande damen, då hon dessbättre skulle på något läkarbesök. Så lägrade sig ron över Enåbacken igen och det fanns möjlighet för de boende att lyssna till såväl ord som ton.