"Idag ska vi fixa väggen och rikta portarna klart på vôdabûde" sa Matte i morse. "Sedan kan vi fylla utrymmet helt med vôd". Jag hade bestämt mig för att gå ut på en långpromenad fram på dagen, förbi Päkkos och kolla hur dom avverkat. Jag har bara sett det på håll. Det ser väldigt fint ut härifrån nu, innan aspbladen slagit ut, då blir det en vägg mot Finnbacka. Men vid första bästa storm blåser säkert asparna världens väg. Då blir det kalt ända ner till Blåbergsåsvägen.

Det är synd att de övriga som har sina stugor här missar att uppleva årets vitsippsexplosion. Det är väldigt njutbart att beskåda.

Medan jag gick och njöt av Guds skapelse höll Husse och Matte på med sitt amatörsnickrande. De hade rivit av den gamla panelen mellan vedbodsportarna och ladportarna. Sedan riktade de upp stolpen som under årens lopp fått en betänklig lutning. När allt blev så rakt som möjligt panelades åter väggen så det blev det rakt och rakryggat.

Éfter detta inhopp i timmermännens gebiet började Husse åter att kapa ved och Matte travade in. De blev inte så lång stund eftersom de måste ner och fredagshandla innan affären stänger.

Efter inhandladet för helgen hos Pia åkte Husse och Matte till kyrkogården för att vår-räfsa det som var kvar i dikena vid landsvägen och längs stenmuren på Prästgårdsvägen. Vikströms Lena kom och pratade en stund liksom ett par med två småbarn i sittvagnar.  

Husse räfsade och Matte lastade upp på skottkärran samt körde och tippade av. Det gick som "sju slipar och en drar" skulle Husses far ha uttryckt det. Vid 19.30 tiden kom de hem lagom till att göra iordning kvällsmat och samtidigt titta på "Så skall det låta". Så har även denna dag gått till ända och kommer aldrig åter, trist! Det värsta är att det är lika varje kväll.