Nu är det verkligen fröjd att ha jaktintresse, flera möss om dagen kniper jag såväl hemma hos oss som nere vid Bûdgården. Jag smaskar i mig högst tre på raken, sedan börjar jag ulka och rapa. Men likväl så jagar jag på i samma fermitet. I fjol radade jag upp fångsten under torkställningen. Det blir nog så i år också.

Matte har haft ett riktigt storjobb i flera dagar. Hon har storstädat stallet och andra delar av uthuset. Möblerat om där, så vår kära Grålle kan få plats. Hon passade på att vädra sina gala-rober.

Det kan ju bli något stort kalas såsom Nobelmiddag, Fiskefest eller liknande.

Det går tydligen en stor Nalle här omkring och smyger. Jag är rädd för sådana bestar. De kan ju klättra i träden också. Ett stort spår var stämplat nere på vägen.

Det blir bra avtryck nu i vägen. För det är fruktansvärt så dålig vägen är detta år. Det är översvämningar på fyra ställen. Trummorna är nog frusna, så då tar vattnet bästa tänkbara väg förbi.

Det är skönt att inte så många åker i onödan innan det har torkat upp. Timmerbilarna skulle visst lugna sig tills vägen orkar med att bära dom igen. Men börjar solen skina och lite skön blåst så blir det perfekt igen. Våren är ju brytningens tid.

Idag har Husse och Matte varit borta länge. Matte har klippt den taggiga och vassa rosenhäcken på kyrkogården och Husse har varit och spelat på begravning i Boda. När de kom hem fick Husse för sig att starta Grålle. Och då blev det lite vedkörning från vallen på dyngkärran.

Det blev skymning under tiden och jag hörde pärlugglans läte ner mot Pajases. Igår kväll gick Husse och jag ner till ladan i skymningen och då hoade slagugglan nere mot Hilmas. Jag är lite skraj för slagugglan. Den är ju ganska stor och så flyger ju ugglorna ljudlöst och snabbt.

Sädesärlan har också kommit hit, det var för några dagar sedan. Jag skulle till och knipa en av dem, men då röt Matte till väldigt skarpt och kärnfullt. Jag förstod att det var förbjuden frukt. För några dagar sedan trodde jag Husse hade fått fnatt. Han stod och vinkade upp mot himmelen och skrek "välkomna hit". "Varför gör han på detta sättet" tänkte jag, det var ju bara fem stycken svanar? Men det var sångsvanarna som var på väg norrut, dom finns ju inte här i någon större utsträckning. Här är det ju knölsvanarna som är talrika.

Han spelar ju piano till och från hemma. Han tror jag inte gillar musiken bara för att jag hoppar upp på pianostolen när han skall sätta sig. Men jag vill ju sitta i hans knä och vara med och musicera.

Men när han börjar "sjunga" då blir det inte njutbart i mina öron. Han skall sjunga duett med en kvinna i kören och då får jag enbart höra hans insatser, så det låter som om något fattas. Pianomusik är ganska vackert i mina öron. Han har en fiol ligger på en hylla. Och jag vill helst att den får ligga där. Jag har hört honom prova fiolen och då skrek Matte från köket "kan du inte släppa ut Budkatta?" Då förstod jag att mitt läte inte är något att skryta med, därför har jag övergått till ett mera morrande läte än jamande. "Affes" Matte i Kärvsåsen har hela tiden sagt att jag mera är en hund än en katt, kanske det? Nu skall jag lägga mig för i morgon skall jag åter ut och skörda på mitt sätt. Jag skall dricka lite mjölk för att balansera magsyran bara. Vi hörs kära läsare!